Procul Este

En mycket lugn dag på psykiatriavdelningen vilket resulterar i att ST-läkaren, AT-läkaren och jag sitter på läkarexpeditionen och kollar rally-klipp .

Imorse vaknade jag och krälade ur sängen med en outsäglig vånda, i vanlig ordning bedyrande för mig själv att gå och lägga mig tidigt kommande natt. Jag gjorde mig iordning på 10 minuter och styrde med raska steg iväg mot tunnelbanan. Vår hiss är ju under dunderreparation sedan 1 vecka och 4 veckor framåt så man får halvjogga ned längs spiraltrappan med sömngruset fortfarande geggande i ögonlocken… Lyssnade på musik på vägen in till sjukhuset och tillbringade dagen med att lyssna på samtal och med att försöka övertala en patient att låta mig använda honom i ett patientfall vi ska redovisa, vilket han efter mycket tvivel fram och tillbaka har gått med på nu. Stämningen på avdelningen var idag ganska lugn, i helgen var det en patient som jag träffade på ett samtal med en överläkare i torsdags som tog livet av sig och detta ledde naturligtvis till en del uppståndelse och förstämning. Vi hade en debriefing på tisdagen för att personalen skulle få samtala om det som hänt och vädra tankar och känslor.

Resten av dagen idag förflöt i en sakta lunk och jag begav mig från sjukhusområdet kring 15-tiden. Däremot var det icke tal om att låta de knubbiga låren styra stegen hemåt, nej jag skulle åka och jobba hos Professorn. Jag stegade sedermera in i Professorns residens på Djursholm där te och bullar stod och inväntande min ankomst. Under vår bullfika passade Professorn på att förhandla upp min lön så att jag numera får 200 kr on arrival och sedan 200 kr i timmen. Detta alltså för att skriva ned mail som dikteras och sedan skicka dessa. 400 kr senare inställdes siktet på Vällingby (via KTH för att hämta upp Mumsan) där vi skulle äta middag på O’Leary’s. Vi klämde varsin burgare och ett glas öl/vin och begav oss sedan sakteliga hemåt. O’Leary’s är verkligen ett välkommet tillskott i den annars tämligen torra restaurang-öken som är Vällingby centrum. Efter att ha samtalat med Saddam på sjukhuset och Saddams mor tillbringades merparten av kvällen med att slöa framför datorn, spela gitarr och mysa i soffan.

Planen för helgen är att dundra in i Västerås kring lunch på lördag för att titta till Saddam som har det jäkligt jobbigt just nu med en ihärdig feber och diverse andra plågor.

Adam delade med sig av denna löjligt söta, sovande lilla hasselmus.

Då termin 9 sedermera gjort sitt inträde och detta råkar innebära att jag förväntas läsa en kurs i psykiatri fann jag mig imorse på tunnelbanan, nervöst bläddrande bland det mångfald av papper vi fått utdelade av kursledningen. Bland dessa papper hoppades jag finna:

1) Var jag kunde ordna behörighet för mitt elektroniska tjänstekort som skulle förläna mig tillträde till diverse vårdavdelningar.

2) Var jag skulle vara under dagen och, i viss mån, varför.

Till saken hör att jag är dålig, närmast patologiskt dålig för att vara närmare sanningen, på att:

1) Handskas med papper (i gymnasiet lyckades jag inom 5 minuter förlägga ca 120 sidor som min franska-lärarinna kopierat åt mig med viss möda. Dessa papper återfanns aldrig)

2) Läsa scheman. Går det att tolka ett schema fel så gör jag det. Om inte så kastar jag om datumen så det blir fel iallafall.

Hursomhelst, jag försökte något senfärdigt bringa ordning i kaoset och fann mig snart stående utanför den psykiatriska vårdavdelning där jag skulle tillbringa dagen. Jag skulle ju egentligen varit där redan i måndags, men vinterkräksjukan ville något annat. Jag fick ett något motvilligt handslag av överläkaren som hört talas om mina kräkskapader och tilldelades kläder och den avdelningsnyckel som jag senare kommer återkomma till. Därefter ilade jag iväg mot säkerhetsavdelningen för att se om det var möjligt att med en spontanvisit lura till sig behörighet. Man var egentligen tvungen att ha en bokad tid vilket framgick av en saklig, men inte ovänlig, skylt vid ingången. Jag strosade in och plingade på. En kvinna som skulle kunnat gå raklång under en dalmatiner utan att få hundfjun i frillan (hon var kort) tog emot mig och bad om min blankett. Jag hade naturligtvis ingen blankett med mig. Hon registrerade iallafall mitt kort och bad mig återkomma ned blanketten. Något modstulen traskade jag tillbaka mot avdelningen.

Jag svidade där raskt om till landstingets läckra mundering och mötte en trevlig och pratsam grekisk ST-läkare och strax efter även överläkaren. Vi gick i samlad tropp mot rondrummet där vi tillbringade ett par timmar med att diskutera de intagna patienternas väl och ve. Därefter samtalades det med flera patienter och trixades med medicinlistor lite hit och dit och sen var det lunch.

Efter lunchen satt jag med på ytterligare ett par samtal och fick sedan mitt första egna uppdrag, att se till att en deprimerad patient gjorde en MADRS-S, ett depressionstest i webbenkät-form. Ungefär samtidigt som jag försökte lokalisera min patient upptäckte jag, i samband med att jag låste upp en dörr och avdelningsnyckeln lossnade från nyckelknippan, att en nyckel saknades från knippan. Jag hade fått en nyckel av kursledningen, sedan en likadan när jag kom till avdelningen och jag hade satt båda två på min nyckelknippa. Nu saknades en av dem. En lätt hetta spred sig från halsen upp mot öronen. Jag såg framför mig hur jag hade lämnat nyckeln i ett lås någonstans och hur en självmordsbenägen Kazakstanier saxade över balkongräcket på femte våningen och landade på en sneparkerad Fiat Ritmo. Jag letade i alla fickor minst 3 gånger och stirrade intensivt på nyckelnkippan i totalt en minut. Efter att i tanken ha spårat minsta rörelse under dagen började en gnagande känsla av tvivel börjat göra sig gällande.  Jag satt alltså och antog att jag av kursledningen hade fått en avdelningsnyckel, sedan att jag fått en likadan nyckel på avdelningen. Paniken inträdde därför när jag inte fann två identiska nycklar på knippan. Ju mer jag tänkte på saken desto mer märkligt verkade det att jag skulle ha fått en avdelningsnyckel av kurssekreteraren. Mina intensiva granskningar av knippan hade dessutom resulterat i ett fynd av en nyckel som jag inte riktigt kände igen.

Min pruttiga hjärna hade av diverse ogrundade antaganden bildat basen för en ångestpyramid som rasade i samma sekund som jag provade den okända nyckeln i kandidaternas fikarum och fann att den passade. Jag hade för satan bara en avdelningsnyckel och ingen nyckel fattades… Mycket lättad strosade jag hemåt efter ett darrigt första möte med psykiatrin.

PS.Upptäckte även av en slump att vi har seminarium imorgon som jag bör förbereda. Ha! Erik 1 schemat 0 (actual score may be closer to 346).

Jag sade idag i vredesmod upp domänen eftersom jag sedan länge betalar för att få publicera blygsamma 5 inlägg per år. Efter att ha skickat min uppsägelse ögnade jag igenom lite gamla inlägg som jag, trots att de är korta och outförliga, faktiskt fann roliga att läsa eftersom man minns det så väl när man ser det skrivet. Tursamt nog så visade det sig att jag var för sen med att säga upp sidan så det hela träder i kraft först 2013. Ser detta därför som en chans att återigen komma igång med detta svårstartade projekt. De första inläggen kommer skrivas utan att någon meddelas härom ty mina insikter om min bristande karaktär är djupa, och jag vill inte hetsa folk att läsa det här intetsägande inlägget och sedan med rosig blick och förväntansfullt darrande underläpp klicka sig in här dag efter dag bara för att återigen finna den obarmhärtiga tomhet som bara en icke uppdaterad blogg kan ingjuta i en betraktare.

Nu försöker vi på nytt…

Nu är jag på väg till gymmet efter att ha tillbringat dagen på Årsta Vårdcentral. Blir till att träna armarna. Ikväll ska vi köra en sista-kvällen-med-gänget-grej eftersom vi inte kommer vara på SÖS mer den här terminen. Vi ska återigen till Vapiano eftersom typ alla har rabattkort där. Kan bli najs.

Idag har vi haft Vetenskaplig Utbeckling i skolan då vi fått lära oss söka efter information i olika medicinska databaser etc. Evidensbaserad medicin. När dagen var slut drog jag och Farre förbi musikbörsen och jammade lite. Sen drog jag hem och maratonkollade på den gamla danska kultserien Riget

http://www.imdb.com/title/tt0108906/

Mästerligt fängslande, makabert och underhållande blir mitt samlade omdöme. Ernst-Hugo är dessutom helt enastående i rollen som danskhatande överläkare. Nu blir det till att sova. Imorgon är det ingen skola, men dock ska jag åka och jobba en sväng.

Här är resultet av friseringen!

Före/efter

Nu har vi varit på Ikea en sväng, jag Jenny och Jenny. Resultatet blev en byrå en skohylla och lite smått och gott. Nu ska syster frisera mig och mumsan här. Får bli lite före- och efterbilder sen!

Byrån:

Dagen avslutades med middag på Vapiano på Kungsbron och bio på Sergel. Vi såg som sagt Kick ass, en film jag varmt rekommenderar! Nu ska här sovas!